”Läs igenom manuskriptet, förbered dig på skam och skicka det till redaktören”: intervju med författaren Alexei Salnikov
Jobb / / January 07, 2021
Romanen "Petrovs i och runt influensa", som först publicerades 2016, talar om en bilmekaniker Petrov och familjemedlemmar, som före nyåret blir sjuka och tappar gränsen mellan verklighet och hallucinationer. Denna bok förvandlade författaren från Jekaterinburg, Alexei Salnikov, till en pristagare av National Bestseller Prize och en litterär stjärna. Lifehacker lärde sig av författaren vad som är den svåraste delen av litterärt arbete, hur han var tvungen att samla in pengar innan han skrev den första boken och vad skrivsuccé betyder.
Alexey Salnikov
Författare och poet, vinnare av National Bestseller Award.
"Är det möjligt att bli rik på böcker - frågan är inte för mig utan för J.K. Rowling"
- Du blev känd efter släppet av romanen "Petrovs i och runt influensan." Hur gick arbetet med boken?
- För att vara ärlig kommer jag inte ihåg hur allt hände. Allt som återstod i mitt huvud var den gröna väggen i vårt kök, som sedan hade skalats av. Jag lyfte ibland ögonen mot den här väggen. Idén med romanen var i sig rolig, men vild: om det faktum att vi, även om vi bor i samma familj, ibland inte vet allt om varandra. Att vår
barn, till och med växer inför våra ögon, om vilka vi verkar veta allt - för att vi vet vad han tittar på, vilka böcker vi läser för honom, vad han äter, i slutändan - är fortfarande ett mysterium för oss. Och också en bok om hur nära vi är varandra, till och med mycket avlägsna människor. Så nära, oavsett hur långt, ja.Han skrev på fritiden för att han inte trodde på romanens framgång. Det var bara jag själv var nyfiken på att avsluta och se den uppfunna historien mer detaljerat. Då var jag engagerad i att skriva för pengar: Jag gjorde upp beskrivningar av varor, översatte lite, inklusive artiklar, omarbetade kurspapper tills de var helt okända.
- Arbetade du som någon annan förutom detta?
- Åh, den som inte arbetade. Även efterbehandlaren var tvungen att göra det. Han var en vakthållare här och där, kikade runt i bilarnas underrede, arbetade i ett pannrum och växte till och med upp som skiftförman. Men den här brigadgen var mer benägna att skjuta ansvar på den yngsta.
Samtidigt har jag skrivit sedan barndomen, så jag har aldrig sett mig själv som någon annan än författare. Jag uppfattade alltid något arbete ur bekvämlighetsperspektivet eller som ett slags litterärt material. Du kan läsa och skriva på ett ställe, men inte på ett annat ställe. Det är all bekvämlighet.
- Visst efter framgången med "Petrovs i och runt influensa" var det en lätt yrsel. Hur lyckades du besegra honom och tvinga dig själv att skriva följande böcker?
- Du måste vinna dig själv varje dag. Sedan visar det sig att han vann sig förgäves och det skulle vara bättre ligger på soffan Jag hade inte bråttom, för det är ganska smärtsamt att skriva om det jag redan skissat, ta bort hela bitar av text - det är lättare att skriva om allt från början. Och dessa år eller två i en text - att upprepa det med variationer, för att ta reda på hur bäst - är ganska tröttsamt huvuden, för idén är med dig hela tiden, du bär den med dig, du verkar till och med gå och sova, men du vrider den fortfarande så syak.
- Hur lång tid tar det att arbeta med en bok?
- Om du räknar från det ögonblick då idén uppstod till punkten i slutet, så tar det hela flera år. "Petrovs" uppfanns i ungefär sju år, förmodligen. Under två eller tre år tittade jag på första och en halv sida och visste fortfarande inte hur jag skulle närma mig. Något saknades.
"Avdelningen" snurrade också i mitt huvud när jag gick med hunden genom skogen. "Indirekt" så, i allmänhet, från tonåren ritades i en bok. Det känns som att han började skriva poesi bara för att komma på den här romanen, åtminstone delvis representera hur en genomsnittlig poet är livet.
- du berättadeatt romanen "Avsnitt" ibland skrevs full. Hjälper alkohol dig med dina böcker?
- Inte ibland, men bara en gång. Alkohol fungerar inte. Tvärtom. Om du vaknar på morgonen efter att ha umgåtts med vänner vill du dricka vatten, även om det bara blir värre. Du vill röka, och det kommer bara att bli värre och du kommer till dina sinnen hela dagen. Illamående bland annat och inte riktigt illamående men antingen illamående eller inte. Detta är ännu värre. Vilken typ av hjälp finns det i arbetet?
- Vad hjälper? Vilken kunskap behöver du för att bli författare? Till exempel tog du inte examen från ett universitet, du nämnde inte litterära kurser, bara en poesistudio i Nizhny Tagil.
- Litterära kurser var i princip. Det var ett seminarium av Yuri Kazarin och Yevgeny Kasimov vid Yekaterinburg State Theatre Institute. Kursen "Litteraturarbete" eller "Litteraturarbetare". Men även här lyckades de inte avsluta någonting. Även om allt väldigt snabbt blev vänskap med dessa lärare, och denna vänskap fortsätter till denna dag.
Det litterära arbetet började omedelbart, vilket är intressant. Publikationer dök upp, det blev underhållande att peka i sina egna texter för att sammanställa ett annat urval, överraska någon med en annan dikt. Under en tid fanns en ovillkorlig förståelse för vad som är bra och vad som är dåligt i texten. Flera år tappade bokstavligen mitt liv medan jag var engagerad i denna ordsortering. Det verkar som om det var värt det.
Och när det gäller utbildning vet jag inte, ärligt talat. Jag såg en kollektiv samling av akademiker från Ural Branch of the Russian Academy of Sciences. Det är tydligt att deltagarna i denna samling inte var utan utbildning, men det påverkade inte alls om de hade intressanta dikter eller inte. De flesta gör det inte. Du kommer inte att tro: det handlade om det faktum att mamma måste älskas, för hon födde dig i kval, och så vidare.
Litteratur är en sådan sak där ju längre du är, desto mindre förstår du hur den fungerar.
Därför är den mest underbara tiden för kreativitet ungdomar, för det här är en period av ovillkorligt självförtroende.
- Kan du säga om dig själv nu att du är en professionell författare och litteratur matar dig?
- Ja det stämmer.
- Hur har din livsstil förändrats efter att böckerna publicerades?
- Inte så mycket, så avgiften från en roman räckte för reparationer och ett lugnt liv. Och för royalties från tre romaner räcker det för ett ännu tystare liv. När det gäller deltidsjobb skriver jag gärna något, om jag blir ombedd går jag någonstans, om jag är inbjuden. Men det här är inte från kategorin "måste", jag är glad att kommunicera med människor.
- Kan du få rika skrivböcker?
- Den här frågan är inte för mig utan för J.K. Rowling.
"Om du vill berätta för läsaren något, upprepa det flera gånger, helst med en capslope"
- Hur började din kärlek till litteratur?
- Det hela började med en geografisk atlas. Jag plågade mina släktingar länge och frågade hur läsa det brevet eller det andra. De fäste inte mycket vikt vid detta. Och en dag kom min moster till oss för lunch och kanske kvävde när hon hörde från nästa rum de ord som hon inte förväntade sig av en förskolebarn: "Liechtenstein, Berlin, Barcelona."
Sedan utvecklades kärlek att läsa från de böcker som min mamma valde och gled mig. Han blev särskilt kär i litteraturen när han bröt benet vid sju års ålder och först låg på huven och sedan gick i en roll. Kärlek kunde inte låta bli att utvecklas, för jag prenumererade först på tidningen "Vesyolye Kartinki" och sedan i bulk "Murzilka", "Pioneer", "Bonfire", "Young Naturalist", "Young Technician", där rubriken till science fiction var traditionell. Jag gick till biblioteket. I en tid då det inte var mycket underhållning i byn nära Nizhniy Tagil, var det svårt att inte läsa.
Bland hans favoritböcker var Leo Tolstojs Lejonet och hunden. Hon mätte hans sentimentalitet - kontrollerat, tårar kommer, de kommer inte. Vi gick hela tiden. Jag gillade också "Adventure Seller" av Georgy Sadovnikov, "Twelve Chairs" av Ilf och Petrov, "Ants ge inte upp "Ondřej Sekora," Muff, Polbootinka och Mokhovaya Beard "av Eno Rauda," The Old Man and the Sea "av Ernest Hemingway.
- Hur reagerade dina släktingar på din önskan att bli professionell författare? Hur granskas dina böcker och känner de igen sig i dem?
- När jag var barn och tonåring tyckte nära och kära att det var lite dåligt. Tja, du vet, när ett barn frågas vad det ska bli när det växer upp, och han svarar, säg, en astronom, och släktingarna är som: "Åh-åh-åh!" - och ingen tror. Nu har situationen förändrats lite. Syster och systerdotter verkar gilla det, några släktingar i Estland - också, men jag vet inte om resten.
En fru och son är en annan historia. Detta görs ändå på något sätt gemensamt, som studien av hustrun och sonen, fruens arbete, flyttar, hunddöd, problem och framgångar. Hustrun och vännerna känner ibland igen några saker som är lånade från livet. Men det är okej.
- Förlagets webbplats AST säger om dig: ”Han anser att hans fru är den viktigaste kritikern av sitt arbete och litar helt på hennes bedömning”. Skrivade du om något om din fru inte tyckte om det?
- Ja, i samma "Petrovs" måste Aida göras tydligare än han var i den första handskrivna upplagan. Sedan dess har jag lärt mig den oskrivna regeln: om du vill säga något till läsaren, upprepa den flera gånger, helst med en liten keps. Men när Lena inte tyckte om att hjältinnan "Indirekt" accepterade sin före detta make, lät jag henne inte störa, för vad som bara inte händer mellan människor.
Så snart jag är klar med att skriva manuskriptet ger jag Lena omedelbart att läsa, men under tiden händer det att jag diskuterar något. Inte bara med henne, med vänner börjar jag också prata om ämnen som kan vara användbara. Sedan kommer de ihåg: de säger, det här är vad vi pratade om, det här också. Lena märker det också, hon gillar verkligen det, hon kan bäst se var det här eller det här avsnittet kom ifrån. Detta är förmodligen en av de många fördelarna med att leva med en författare.
"Hjältar börjar föra dialoger som du inte ens kan uppfinna - de visas själva"
- Hur är din arbetsdag organiserad? Var föredrar du att arbeta, vilka verktyg använder du när du skriver?
- Jag vaknar, tvättar, går med min hund, går efter cigaretter, mina golv, sätt dig ner för att arbeta. Några av föremålen i morgonrutinen byter ibland platser. Av verktygen, kanske Word.
- Hur arbetar du med texten?
- Konstigt nog är detta delvis något som agerar. Du uppfinner en karaktär, komponerar äventyr för honom, försöker återuppleva dessa äventyr för honom, skriver ner dem. Du stryker bort det ointressanta.
När det gäller stilen älskar jag verkligen det tungtbundna språket, som ligger nära talat tal, men jag tror inte att det är exakt min stil. Nu skriver många människor så.
Det finns fortfarande ingenstans utan en plan, det hjälper att titta på vad du skriver, som ovanifrån, för att se ett fragment av texten du arbetar med, en del av mycket arbete.
Vad man än kan säga, en roman är inte en stapel berättelser staplade ovanpå varandra.
Det finns inga knep här. Kom ihåg att i skolan gav de uppgiften - att göra en plan för klassikerns berättelse. Här är situationen motsatt: det krävs att man planerar ett arbete som ännu inte existerar, och enligt det så att säga återskapa en viss text från tomhet. Jag gör bara en lista med kapitel, en påminnelse om vad som ska hända där. Sedan beskriver jag exempelhändelserna i kapitlet punkt för punkt.
Om något förändras i skrivprocessen, då är det bra. Medan jag skriver planen korrigerar jag den ganska mycket, lämnar jag den, tror jag, men även efter det sker det fortfarande några förändringar. Detta är en ganska flytande process. Antalet poäng i planen är annorlunda: Jag uppskattar ungefär hur många kapitel som krävs i romanen, hur mycket som ska hända inuti kapitlet.
- Vad är svårare i en författares arbete: att skriva ett utkast till en bok, komma med karaktärer och en plot, eller självredigera?
- Självredigering är entydig. Boken verkar vara klar, men inte. Det svåraste med självredigering är att när du börjar läsa om igen kommer samma tankar att tänka på som uppstod när du skrev. Och i den här vörden hoppar du ofrivilligt över de platser som redaktören kommer att märka.
Och när du kommer på, gör en plan, skriver - för dig är texten en slags överraskning, överraskningar med fynd, skämt. Hjältar, som får personliga egenskaper, tas för att leda dialoger, som du inte ens kan uppfinna - de visas på egen hand.
En sådan attraktion som jag rekommenderar till alla.
- Vad skär du vanligtvis ut ur texten när du arbetar med en bok? Vilka råd skulle du ge till dem som kämpar med att redigera sina texter?
- Jag tar bort det jag inte gillar, lägger till det som verkade intressant. Men det behöver inte vara en oändlig process. Du kan regera för alltid, och fortfarande finns det en del dumhet i en lång text, försäkrar jag dig. Du behöver bara veta att du inte skriver diktat utan historia. Läs igenom det ett par gånger, ta dig ihop, förbered dig på skam och skicka manuskriptet till adresserna, skicka det till förläggare och redaktörer vid varje tillfälle.
- Dovlatov försökte se till att alla ord i en mening börjar med olika bokstäver, och samma ord upprepas inte på sidan. Har du några redigeringsregler?
- Jag är mer förtryckt av de vanliga, suddiga fraserna som "vit som ett lakan", "blå som himlen", "röd som blod", "gyllene höst". Burkar när plock är synlig synonymför att undvika att upprepa ordet i texten. Något uppmuntrat av behovet av att komma med några åtgärder i dialogerna. Engelsktalande människor har sagt, sagt, sagt, sagt, sagt. I vårt land "skrapar" alla, "nickar", "hostar i en knytnäve", "kisar" och så vidare. Men ändå sträcker sig händerna själva för att införa en viss handling mellan orden i direkt tal.
- Skriver du varje dag?
- När jag vet vad jag ska skriva om, då ja, varje dag. Och om jag inte vet kan jag komma på vad och hur i flera månader. För om jag inte gillar det, vad är då poängen med att förvänta sig att läsaren plötsligt dyker upp? Bättre att stanna och tänka. Ingen har bråttom, i motsats till myterna om att det finns några betungande kontrakt, och om författare inte uppfyllde tidsfristen, starka killar från AST eller Livebook kommer till honom och trakasserar honom med basebollträn.
- Filmen "The Petrovs in the Flu" bör släppas i år. Var du involverad i filmen? Gillar du valet av Chulpan Khamatova och Semyon Serzin för huvudrollerna?
- De verkar komma att sätta in mig i ramen på något sätt, men jag glider framgångsrikt på grund av mitt hektiska schema.
Och ja, det val som Kirill Serebrennikov gjorde när han letade efter skådespelare för huvudrollerna passar mig perfekt. Men även om det inte passade, vet regissören i slutändan bättre vad det visuella intervallet ska vara, hur människor ska se ut i ramen, hur och vad de ska spela.
”De flesta människor som är inblandade i litteratur förstör faktiskt deras liv. De gör något som inte ger något annat än mentalt arbete "- ditt Citat från en intervju. Tror du att det inte är lätt för en författare att lyckas?
- Framgång är en annan åtgärd. Var Platonov en framgångsrik person? Eller kanske Tsvetaeva? Men åtminstone kommer de ihåg. Och hundratals eller tusentals människor levde relativt sett ungefär samma inte så glada liv, de studerade också litteratur och helt enkelt sjunkit i tomrummet, som dussintals moderna författare, till och med mycket populära nu.
Både tidigare och nu händer det oundvikligen. Ibland kommer en flash av minne att blinka: "Och var är nu en viss N, bokstavligen för ett par år sedan, glödgad?" Och det är det, ingen N. Hela musikgrupper - jävla! Vad kan vi säga om sådana osällbara varelser som författare. Om hundra år framöver? Och efter två hundra? Flera namn, endast bekanta för specialister.
Om du tar en närmare titt på vad som nu tas för att lyckas eller alltid har accepterats, är detta uppenbart välbefinnande minus alla problem som är okända för allmänheten.
- Anser du dig själv som en framgångsrik författare?
- Ja, jag är en ganska framgångsrik författare. Och det finns dussintals, om inte hundratals, framgångsrika författare i Ryssland. De arbetar i olika genrer och lyckas med dem. Jag tittar på mitt Facebook-flöde - en anmärkningsvärd intressant bok kommer ut nästan två gånger i veckan. Nästan var och en av dem är en händelse för den här eller den andra läsaren.
Toppböcker från Alexey Salnikov
"Provinsiella uppsatser", "Lord Golovlevs", Mikhail Saltykov-Shchedrin
Multigenreromanen "Provincial Essays" är mästerligt gjord, magisk, mer relevant än, konstigt nog, Sorokins "Sugar Kremlin", roligare än de flesta moderna satirer. På 1800-talet trodde människor på kraften i litteratur och karikatyr, och nu är det mer ett försök att få likasinnade skratta än en önskan att förändra något i läsarens världsbild. Mer ett slags upptåg över nyhetsberättelsen, som kommer att glömmas bort om ett par veckor, när en ny skramling dyker upp i nästa pseudopolitiska värld, som kommer att fylla Facebook-flödet med återinlägg. I slutändan är romanen "Provinsiella uppsatser" komplett, det vill säga förekomsten av en kavalkad av hjältar förklaras skickligt med den sista frasen i den stora texten.
"Den förtrollade vandraren", Nikolay Leskov
Leskovs hjältar är intressanta genom att för all verkande eländighet, ibland isolering från världen, är de mest ynkliga av dem ibland starkare än de flesta moderna människor. De överraskar med en underbar egenskap: de vet exakt vem de är, vad de tror på, de kan bekräfta sin tro med citat från evangeliet. Även den skenbara förlusten är fortfarande en slags målsättning för dem.
"Information", "Pengar", Martin Amis
Martin Amis böcker är mycket ärliga och fulla av underbara detaljer från en medelålders människas liv. Bland annat finns det en del av en sådan köksmystik, denna intuitiva känsla av karma, som, visar det sig, överraskande för oss närmare britterna. Du läser och förstår att vi inte är så olika människor i den här världen.
Läs också🧐
- "Utmaningen med modern medicin är att hjälpa dig att leva för att se din Alzheimers." Intervju med kardiolog Alexey Utin
- "Röstarbete är som kondition." Intervju med Olga Kravtsova, medgrundare av rösthanteringsstudion "Cubic in a cube"
- “Mina installationer - planera, distribuera, räkna”. Intervju med Polina Nakrainikova, chefredaktör för Lifehacker